Ding der Woche
Willy Brandt 1913-1992
Tysk socialdemokratisk politiker
Västtysklands utrikesminister 1966-69
Västtysklands förbundkansler 1969-74
Brandt växte upp tillsammans med sin mamma Martha, som arbetade som säljare i Konsumföreningen, och mammans styvfar Ludwig. Hans pappa hette John Möller, men hans mamma skrev inte in namnet i födelseattesten. Pappan var från Hamburg och arbetade till en början som lärare men tvingades i början av 30-talet, efter att ha delat ut flygblad för socialdemokratin, att lämna sitt arbete och arbetade sedan som bokhållare. Brandt lärde aldrig känna sin biologiska far och det dröjde till 1947 innan hans mamma berättade vem hann var. När han skulle återfå sitt tyska medborgarskap krävdes uppgiften om hans fars namn. Brandt frågade heller aldrig om sin pappa som barn då ämnet var tabubelagt, många andra arbetarbarn i Lübeck delade hans situation. Brandt har beskrivit uppväxten som ett "familjärt kaos".
Willy Brandt var från början döpt till Herbert Frahm.
När Willys mamma träffade en ny man flyttade W in hos sin morfar. Morfadern kom att spela en central roll som fadersgestalt, Brandt kallade honom "Papa" och morfadern var bland annat engagerad i att Brandt skulle gå på gymnasiet. Familjen var vid Brandts födelse en del i arbetarrörelsen i Lübeck och Brandt kom i tidig ålder att bli medlem i en barngrupp inom rörelsen.
Brandt tog studentexamen 1932 på Johanneum i Lübeck. Han kunde gå på gymnasiet då han gjorde ovanligt bra ifrån sig i folkskolan. Ungsocialisten Brandt kom 1930 att stå inför domstolen i Lübeck efter ett slagsmål med unga Hitleranhängare, men frikändes. Han började efter studenten arbeta som skeppsklarerare hos rederiet F.H. Bertling. Arbetet vid skeppsmäklarfirman gav Brandt möjligheten att öva på de skandinaviska språken då firman hade många nordiska kunder som man hjälpte med tullformaliteter.[Hans drömyrke var journalist och han skrev politiska texter i en känd SPD-tidning. Han var medlem i SPD 1930-31 men bröt med partiet 1931 och gick med i SAP, en vänstersocialistiskt grupp som opponerade sig mot SPD:s politik.
Hans politiska engagemang gjorde att han under mitten av 1930-talet gick i landsflykt till Norge när nazisterna tog makten.
1928 hade Brandt för första gången varit i Skandinavien då han tillsammans med en kompis rest genom Danmark, Sverige och Norge, reseskildringarna om naturen och kulturen hade han fått publicerade i tyska tidningar. Från Travemünde tog sig Brandt med hjälp av en fiskare till Rødbyhavn och sedan vidare till Köpenhamn, sedan vidare med båt till Oslo. I Oslo lärde han sig snabbt språket, studerade historia 1934 och arbetade för norska tidningar och engagerade sig politiskt. Hans studier vid universitetet och arbetet som journalist gjorde att hans uppehälle i Norge säkrades. Han engagerade sig även i humanitärt stöd till Finland under finska vinterkriget.
När nazisterna tog makten valde SAP att bli en underjordisk organisation och då för första gången använde Herbert Frahm täcknamnet Willy Brandt.
Brandt reste runt i Europa och träffade andra medlemmar av motståndsrörelser. Bl a till Amsterdam, Bryssel och Paris. I Nederländerna var han nära att åka fast och deporteras till Nazityskland, men hans norska uppehållstillstånd räddade honom.
Under täcknamnet Gunnar Gaasland (den riktige Gunnar bodde i Oslo) återvände han 1936 till Tyskland, Berlin. Han jobbade som journalist och skrev för Arbeiterblatt. Under spanska inbördeskriget rapporterade han för norska tidningar.
Nazisterna utvisade honom 1938 och Brandt ansökte om att få norskt medborgarskap. Han fick norskt medborgarskap av den norska exilregeringen i London efter sin flykt till Sverige, vilket han gjorde när nazisterna ockuperade Norge våren 1940. I samband med den tyska invasionen greps Brandt men togs för norrman och kunde sedan fly till Sverige.
Huset i Hammarhöjden där Brandt bodde under
sin exil i Sverige
1940 flydde Brandt över skogen till Värmland, han förhördes av säkerhetspolisen och hölls under uppsikt under sin tid i Sverige. Han blev snabbt en del av den norska exilcommunityn, men fick även kontakt med svenska socialdemokrater i Stockholm. I en norsk-svensk informationsbyrå arbetade Brandt för den norska saken med att sprida nyheter om situationen i Norge vidare. Han medverkade i den norskspråkiga tidningen Håndslag, som delvis smugglades in i Norge. Brandts kontakter med USA och Storbritannien men även Sovjetunionen har det kommit fram mer information om under senare år. I de akter som Säkerhetspolisen offentliggjorde i slutet av 1990-talet kommer bland annat fram att Brandt lämnade uppgifter som kom att användas av den brittiska säkerhetstjänsten. Brandt arbetade även för brittiska Special Operations Executive i Oslo och för nyhetsbyrån Overseas News Agency. Hans mål var att rapportera ut i världen om fascismens framfart och skildra verkligheten inifrån.
1944 anslöt Brandt sig till tyska socialdemokratiska exilcommunity. Det blev hans återkomst till SDP.
I kontrast till Brandts tillvaro (som gick bort från vänstern mot mitten) stod en av hans senare och närmaste partikollegor inom SPD, Herbert Wehner, som fängslades i Sverige 1942 som misstänkt sovjetisk agent. Wehner satt fängslad bland annat i Falun, Vänersborg och på Långholmen i Stockholm.
1946 kunde Brandt för första gången på 10 år besöka Tyskland som norsk korrespondent, han rapporterade för skandinaviska tidningar, bland annat vid Nürnbergrättegångarna. På väg ner till Nürnberg kunde han återse familjen i Lübeck, en stad han inte längre kan orientera sig i efter krigets förstörelse.
1947 övertalas han att återvända till tyska SPD och blir återigen tysk medborgare.
Willy Brandt avancerade snabbt inom SPD. Motståndaren Franz Neumann skulle under de kommande åren motarbeta den uppåtstigande Brandt. Men Brandt skulle komma att gå segrande ur den interna striden. 1956 gjorde Naumann ett misslyckat tal inför berlinare som samlats utanför rådhuset i Schöneberg för att protestera mot Sovjetunionens invasion i Ungern. Istället var det Brandt som lyckades lugna folkmassan och undvika en eskalation. Efteråt berättade Brandt att han trodde att ett tredje världskrig skulle kunnat bryta ut.
1957 (-1966) blev han vald till Berlins borgmästare. Hela hans approach som ledare i ett delat Berlin kom att präglas av "de små stegens politik". Det gick inte att hindra att Berlinmuren byggdes 1961, men Brandt gjorde allt för att dämpa effekten och lindra situationen. Det var han som stod som värd när John F. Kennedy stod i Västberlin och uttryckte sin sympati med Berlinborna "Ich bin ein Berliner".
Willy Brandt uttryckte ofta önskan offentligt om ett återförenat Berlin.
1966-69 Var Brandt utrikesminister i Västtyskland. Han genomförde flera kursändringar i tysk politik. Istället för att befästa muren mellan väst och öst ville han närma sig landsmännen i öst. Han återupptog diplomatiska relationer med länder och skickade ambassadörer till diverse länder i öst.
1969-74 Blev han vald till förste socialdemokratiske förbundskanslern i Västtyskland. I sin regeringsförklaring 28 oktober 1969 förkunnade Brandt att den nya regeringen ville våga mer demokrati och att Tyskland skulle vara en god granne såväl inrikes som utrikes. Willy Brandt kom att initiera den nya tyska Östpolitiken. För den skulle han få Nobels fredspris 1971.
Östpolitik
I det stora hela gick Brandts Östpolitik ut på att sprida avspänning i Europa och att dämpa konsekvenserna av och i efterhand undergräva Tysklands delning.
Vad gjorde man?
Man erkände landsgränser, återupprättade diplomatiska relationer med bl a Östtyskland och Polen. Man skrev olika fördrag, bl a Moskvafördraget för att verka för avspänning och upprätthålla freden samt Warzawafördraget (Genom fördraget förband sig de två staterna att lösa sina konflikter med icke-våld och att acceptera den befintliga tysk-polska gränsen.
Willy Brandt var så här i efterhand, rätt man på rätt plats, i rätt tid. Många anser att han var precis det Tyskland behövde just där och då och att hans arbete och insats bidrog till stor del till att muren mellan Väst- och Östtyskland föll 1989.
.png)
.jpg)
